MOTHER — QUEEN OF HER OWN DRAMA This is not a fairy tale — this is reality A poem from the blog “Nevenčica”

 

ENGLISH  AND SWEDEN VERSION

MOTHER — QUEEN OF HER OWN DRAMA

This is not a fairy tale — this is reality

A poem from the blog “Nevenčica”

WHERE TRUTH IS HIDDEN, IT IS WORTH SEEKING

To reunite what was never meant to be broken.

“Truth in Verse: A Mother, Two Sons, and One Father”

AUTHOR’S INTRODUCTORY WORD

This is not a fairy tale.

This is reality,

where love, pain, and struggle

wrote the verses

before I ever put them on paper.

– Nelly Poerich

Dad came with a decision:

they would go to the countryside.

Little Luka was frail;

it would be healthier for them all.

And Matija would feel better too,

his little eyes would shine,

and every single day

the hen would lay fresh eggs.

But Belgrade was better,

their mother resisted.

From Berane she had longed

to become a lady.

She did not want

to give birth in Belgrade,

so no one would suspect

where her cunning might lead.

Whatever Dad would buy,

she looked upon with scorn:

“Pih, pih, pih, pih...”

and so the next drama was born.

For Luka’s birth

he bought her a car.

She only shook her head:

“Pih... you could have bought a better one.”

Dad Vlada worked so hard,

worked just like an ant,

and even made his way to Denmark,

handsome, upright and proud.

But there they greeted him coldly,

her relatives there,

with a few words besides.

They whispered, glanced at one another,

as though they had seen a ghost.

They served him

“silence and goodbye”

upon an empty plate.

With only a nod he took his leave,

in their familiar way.

He never dreamed, back then,

who was weaving what scheme,

that his wife and her mother

were quietly planning in secret.

He had a promising road

before him in his career,

but Daca turned him away

and clouded all his colors.

“We’ll go only for a while,

I don’t mean forever.

It will be good for them, and for us too,

this lovely summer weather.”

Matija agreed with his father,

and Luka clapped his hands.

Mother only shook her head —

persuading her was hard.

And the mother-in-law protested too,

boldly, with reproach:

“I did not raise my daughter

to become a servant in the countryside!”

Grandmother liked to rule,

she had taken after her mother,

and Daca, every now and then,

would raise another storm.

With pleading and persuasion,

Dad convinced her in the end.

Reluctantly, she endured

barely one whole summer.

Every day she stayed in touch,

speaking with her mother.

Together they planned the abduction.

Dad truly wept.

Like two little fir trees,

she tore them both away.

The newspapers wrote about it,

and the struggle echoed on.

Dad Vlada kept coming

to bring them back home,

but she would not let them go.

He appealed to the authorities.

This was no small matter.

The police listened

to the grieving father Vlada

and directed him to court

to seek justice there.

In his despair,

broken by pain,

he searched for another way,

convinced it might be better.

He went straight

to the newspaper office

and told the truth

about the road he had been forced to walk.

The newspapers flared,

the headline rang aloud:

“MOTHER TOOK HER SONS”

And Dan i Noć

gave those words a voice.

In the end, he had to accept it,

but his ulcer did not.

Inside his stomach — a waterfall,

inside his heart — a whirlpool of emotion.

He cried like rain.

He struggled with his health for a long time,

and then he surrendered —

what else could he do?

He kept the newspapers

as proof of everything,

hoping that one day, when they grew up,

his sons would remember him.

And so three years passed...

Until she needed him again

and began to call.

She needed his permission

for the journey.

Sweetly, she came

to Belgrade with the children.

They suspected nothing

as their father welcomed them in.

He greeted them with a smile,

with lunch waiting on the table.

He signed the permission —

and was left behind in pain.

Mother — Queen

of her own drama —

tore them away once again,

took them off to Sweden,

for she wanted the world.

She registered the children,

everything according to procedure.

Sweden protects children’s rights,

while a grey cloud keeps silent.

She married another man

to give them something better,

yet through lies she alienated them,

against their own will.

The stepfather was a good man,

but strict,

with a soldier’s manner,

bitter about his own youth,

hot-headed by nature.

Repentance may one day

come to anyone —

but through how many traumas

must those two boys pass?

Matija is now of age.

Dad sent him the article,

hoping that he might see him.

He had grown older, more mature.

But Daca remained stubborn,

a possessive mother,

and at the mere mention of Dad Vlada,

another drama would begin.

Perhaps one day

those two boys will understand

that everything written here

is the whole truth.

That their father wishes them well,

that he loves them deeply,

and that for their happiness

he prays to dear God.

And dear God gave him

another little boy,

a child whom circumstances

had left without his mother.

Little Nik adores him.

He squeals and cries out

even when Dad is rushing off to work,

and welcomes him with a smile

while racing his little toy train.

But the image in his father’s eyes

never fades.

Two boys before his eyes

still hover there today.

Though they may believe

their father loves them less,

this poem stands

as testimony —

woven out of pain.

Author: Nelly Poerich

Poet: Nevenka Jovanović

Copyright protected — SOKOJ / CISAC

SWEDISH VERSION

MAMMA — DROTTNING I SITT EGET DRAMA

Det här är ingen saga — det här är verklighet

En dikt från bloggen “Nevenčica”

DÄR SANNINGEN GÖMMER SIG ÄR DEN VÄRD ATT SÖKA
Att förena det som aldrig borde ha skilts åt.

“Sanningen i vers: En mamma, två söner och en pappa”

FÖRFATTARENS INLEDANDE ORD

Det här är ingen saga.
Det här är verklighet,
där kärlek, smärta och kamp
skrev verserna
innan jag själv satte dem på papper.

– Nelly Poerich

Pappa kom med ett beslut:
de skulle flytta ut på landet.
Lille Luka var svag,
det skulle bli hälsosammare för alla.

Och Matija skulle må bättre,
hans små ögon skulle lysa,
och varje dag
skulle hönan ge färska ägg.

Men Belgrad var ändå bättre,
mamma gjorde motstånd.
Från Berane hade hon längtat
efter att bli en fin dam.

Hon ville inte
föda barnen i Belgrad,
så att ingen skulle ana
vart hennes list kunde leda.

Allt som pappa köpte
såg hon ner på:

“Fy, fy, fy, fy...”
och så började nästa drama.

När Luka föddes
köpte han henne en bil.
Hon skakade bara på huvudet:

“Fy... du kunde ha köpt en bättre.”

Pappa Vlada kämpade hårt,
arbetade som en myra,
och tog sig till och med till Danmark,
stilig och rakryggad.

Men där möttes han kallt
av hennes släktingar.
De viskade, såg på varandra,
som om de hade sett ett spöke.

De serverade honom
“tystnad och farväl”
på en tom tallrik.

Med en nick tog han avsked,
på deras sätt.

Han anade då inte
vem som smidde vilka planer,
att hans fru och hennes mor
i hemlighet vävde en plan.

Han hade en god väg
framför sig i sin karriär,
men Daca fick honom att vända om
och grumlade hans färger.

“Vi åker bara ett tag,
jag menar inte för alltid.
Det blir bra för dem och för oss,
den här vackra sommaren.”

Matija höll med pappa,
och Luka klappade händerna.
Mamma skakade på huvudet —
det var svårt att övertala henne.

Och svärmodern protesterade också,
frimodigt och förebrående:

“Jag födde inte min dotter
för att hon skulle slita som en piga på landet!”

Mormor tyckte om att härska,
hon hade tagit efter sin egen mor,
och Daca brukade också
stundom blåsa upp till storm.

Med mycket övertalning
lyckades pappa till slut.
Motvilligt stod hon ut
knappt hela sommaren.

Varje dag höll hon kontakt
med sin mor.
Tillsammans planerade de bortförandet.
Pappa grät på riktigt.

Som två små granar
slet hon dem båda ifrån honom.
Tidningarna skrev om det,
och kampen ekade vida.

Pappa Vlada kom
för att hämta hem dem,
men hon vägrade släppa dem.

Han vände sig till myndigheterna.
Det var ingen liten sak.

Polisen lyssnade
på den sorgsne pappa Vlada
och hänvisade honom till domstol
för att söka rättvisa.

I sin förtvivlan,
krossad av smärta,
sökte han en annan lösning,
övertygad om att den kanske var bättre.

Han gick raka vägen
till tidningsredaktionen
och berättade sanningen
om den svåra väg han tvingats gå.

Tidningarna tog eld,
rubriken ekade:

“MAMMA TOG SINA SÖNER”

Och Dan i Noć
lät orden ljuda.

Till slut tvingades han acceptera,
men magsåret gjorde det inte.

I magen — ett vattenfall,
i själen — en virvel av känslor.

Han grät som regn,
kämpade länge med sin hälsa,
och till sist gav han upp —
vad kunde han annars göra?

Han sparade tidningarna
som bevis på allt,
i hopp om att sönerna en dag,
när de vuxit upp,
skulle minnas honom.

Och så gick tre år...

Tills hon behövde honom igen
och började ringa.

Hon behövde hans tillstånd
för resan.

Vänligt kom hon
till Belgrad med barnen.

De anade ingenting
när pappa tog emot dem.

Han mötte dem med ett leende,
med maten framdukad på bordet.

Han skrev under tillståndet —
och blev kvarlämnad i sin smärta.

Mamma — drottning
i sitt eget drama —
slet dem ifrån honom igen,
tog dem till Sverige,
för hon ville ha världen.

Hon registrerade barnen,
allt enligt proceduren.

Sverige skyddar barns rättigheter,
medan ett grått moln tiger.

Hon gifte sig med en man
för att ge dem något bättre,
men genom lögner fjärmade hon dem
mot deras egen vilja.

Styvpappan var en god man,
men sträng,
med militär hållning,
förbittrad över sin egen ungdom
och med ett hett temperament.

Ånger kan en dag
komma till vem som helst —
men genom hur många trauman
måste dessa två pojkar gå?

Matija är nu myndig.

Pappa skickade artikeln till honom,
i hopp om att få se honom.

Han hade vuxit,
blivit mognare.

Men Daca förblev envis,
en possessiv mamma,
och bara pappa Vladas namn nämndes
bröt ett nytt drama ut.

Kanske kommer en dag
dessa två pojkar att förstå
att allt som berättas här
är hela sanningen.

Att deras far vill dem väl,
att han älskar dem djupt,
och att han för deras lycka
ber till Gud.

Och Gud gav honom
ännu en liten pojke,
ett barn som omständigheterna
hade lämnat utan sin mamma.

Lille Nik avgudar honom.

Han skriker och tjuter
även när pappa skyndar iväg till jobbet,
och möter honom med ett leende
medan han kör omkring med sitt lilla leksakståg.

Men bilden i pappans ögon
bleknar aldrig.

Två pojkar framför hans ögon
svävar där än i dag.

Även om de kanske tror
att deras far älskar dem mindre,
är denna dikt
ett vittnesbörd —
vävt av smärta.

Författare: Nelly Poerich
Poet: Nevenka Jovanović
Upphovsrättsskyddad — SOKOJ / CISAC