LIJA I VEPAR SIMA
autor: Nelly Poerich
Ispred trošnog obora
Lenjog vepra Sime
Saplela se lisica
Uši joj se dime.
Preko tikvi pada
Diž' se, Simo, živa nisam,
Gde se muvaš sada.
Ne mogu da maknem,
A htela sam malko
U obor tvoj da ždraknem.
Pomozi mi, Simo,
Grokotalo pusto,
Kran ti treba da bi
Iz tog blata usto.
Pečeš se na suncu,
Ko strvina vučeš,
U nedužne gliste
Iz dosade hučeš.
Ignoriso je Sima liju
Dobrih pola sata,
Kad mu puče trpilo
Grunu, od obora vrata.
Trbuh će ti pući,
Kroz tarabu s kokoškom
Nemoš se provući.
Lijo! Tutanj! Gazda!
Iz puške vatra seva.
Ostavi tu kokoš,
Dojavi joj ševa.
Otperlija lija,
Nestade u šumi,
Kom li sada zapomaže,
Koga li sad kumi.
Možda nekog vuka
Ili teškog slona –
Lukavstvu je lisica
Od vajkada sklona.
FOX AND THE BOAR SIMA
by Nelly Poerich
In front of the shabby pen,
Lazy boar named Sima,
The fox got herself tangled,
Her ears steaming like a chimney.
She cried and stumbled,
Tumbling over pumpkins,
“Get up, Sima, for heaven’s sake,
Where are you now, you lump?”
“I’m all bruised and hurting,
Can’t move an inch or two,
I only wanted, just a bit,
To peek inside at you.”
“Help me, Sima, grunting beast,
It’s a crane you’d need,
To pull me out of all this mud,
And set me finally freed.”
“You roast beneath the summer sun,
You drag like some dead meat,
And chase poor worms just out of spite,
For boredom’s bitter treat.”
But Sima just ignored the fox,
For half an hour or so,
Till patience snapped, he burst at once,
And let his anger show:
“Ugh, you pest! – he grunted –
Your belly soon will pop!
Through fence with chicken in your teeth,
You’ll never make the hop!”
“Run, fox, quick! The master comes,
His gun is blazing fire!
Leave that chicken, or the lark
Will sound the sharp alarm, entire!”
The fox ran off, away she fled,
Vanished deep in woods,
Now who will hear her wailing cry,
Who’ll grant her any goods?
Perhaps some wolf,
Or even elephant strong –
For foxes have been cunning beasts,
Since ancient times, all along.
LISAN OCH VILDSVINET SIMA
av Nelly Poerich
Framför den gamla hagen,
Lata galten Sima låg,
Räven snubblade klumpigt,
Öronen rykte, hon kved och såg.
Hon jämrade och ramlade,
Över pumpor föll hon ner,
”Res dig, Sima, hjälp mig nu,
Var håller du hus, din tröghet, ser?”
”Jag är full av blåmärken,
Kan inte röra på mig,
Ville bara kika lite,
In i hagen din, hos dig.”
”Hjälp mig, Sima, grymtande svin,
En kran du nog behöver,
För att dra mig ur den här dyn,
Och ställa mig på fötter.”
”Du steks i solens hetta,
Som as du släpar på,
Och retar stackars maskar,
Av tristess och dålig håg.”
Men Sima ignorerade räven,
I en halvtimme minst,
Tills tålamodet brast för gott,
Och porten öppnades kvickt.
”Usch, din plåga! – han grymtade –
Din mage spricker strax!
Genom staket med höna i gapet,
Tar du dig aldrig, dags!”
”Spring nu, räv! Här kommer husbonn,
Med bössan full av eld!
Släpp den hönan, annars lärkans
Sång ger dig ditt fäll!”
Räven rusade, bort hon for,
Försvann i skogens famn,
Vem ska nu få höra hennes gråt,
Vem ger henne sin hamn?
Kanske en varg,
Eller elefant så grann –
För räven varit slug i världen,
Så länge världen kan.
Нема коментара:
Постави коментар