SNEŽANA I SEDAM PATULJAKA
🍎
razbiću te cipelom ako li me slažeš!
To je, to je Snežana ogledalo lanu,
u kraljice osveta kao vatra planu.
a vetar je zavesicu tek malo zanjiho.
Neko ovde leži u spavaćoj sobi
samo Ljutko ne miče od nastupa svoga
A u dvoru kraljice nastade pometnja
da je živa Snežana i da joj je smetnja.
Pritisla je ogledalo da joj baš sve kaže
da se ne usudi da joj išta slaže
Snežana je najlepša kao što je bila
opet ću te razbiti kazuj gde se skrila.
Preruši se zlica u vešticu pravu
i uputi se u šumu kroz šiblje i travu
do kućice stigla jabukom je mami
a oči joj trepću ko strašilo u tami.
🍎
Snežana se ogluši na kucanje njeno,
a kraljica odustala da podiže hajku
Snow White and the Seven Dwarfs
(rhymed adaptation by Nelly Poerich)
In a castle once upon a time,
Lived a princess, gentle, fine.
But her stepmother, cruel and vain,
Never from the mirror abstained.
She would ask it, “Mirror, say,
Who’s the fairest, tell me, pray.”
And that wonder on the wall,
Always answered to her call:
“You, O Queen, of beauty rare,
None on earth with you compare.”
But youth was blooming, strong and bright,
Snow White grew in beauty’s light.
The Queen rejoiced, yet feared inside,
She tied an apron at her side.
She dressed her up in ragged wear,
And drove her hard with wicked glare.
From princess soon a maid was made,
She scrubbed the floors, she worked, obeyed.
By night she dreamed her prince would come,
By day she sang by water’s hum.
In well’s reflection, moonlight’s gleam,
She saw his face within her dream.
But quickly broken was her sight,
A raven’s cry replaced delight.
The Queen would strut with spiteful air,
And give her tasks with evil glare.
Yet jealousy burned, her heart was grim,
The mirror’s voice enslaved her whim.
Preparing weapons sharp to hide,
She questioned once again with pride.
As long as praise was what it gave,
She bore the rage she could not stave.
But envy soon became her chain,
When truth was spoken, clear and plain:
“Though fair, O Queen, your beauty’s known,
Another girl has brighter shone.
Though rags conceal her noble grace,
A shining light adorns her face.”
The Queen then screamed, “It cannot be!
I’ll find this girl who rivals me!
Her hair as black as ebony’s glow,
Her heart is pure, no spite to show.
Her cheeks like apples, rosy red,
Her skin like snow, of royal thread.”
“Who is she? Speak! Or you shall fall,
I’ll smash you, Mirror, once for all!”
“It is Snow White,” the mirror said,
And flames of vengeance fiercely spread.
She summoned then a hunter grim,
And gave this dreadful task to him:
“Take Snow White into forest deep,
Her beating heart as proof you keep.
Bring it to me, so none shall know,
That beauty caused her fate of woe.”
But pity stirred the hunter’s breast,
He spared the maid, her life was blessed.
“Run far away, and never stay,
Escape the Queen, she’ll make you prey.”
He took a pig’s heart in her place,
And fooled the Queen with wicked face.
The forest dark around her grew,
Snow White trembled, not sure what to do.
The deer, the rabbits, songbirds too,
Encircled her with comfort true.
They tried to help, to show the way,
To guide her steps, her fears allay.
They led her to a cottage small,
Where seven tiny beds did fall.
But dust and cobwebs filled the air,
No dish was clean, disorder there.
Snow White then bustled, full of cheer,
And set the house in order clear.
The raccoons swept with bushy tails,
The squirrels scrubbed the pots and pails.
The birds hung laundry on the line,
The stag’s great antlers served just fine.
Snow White then sang with joyful tune,
And danced about from morn till noon.
The birds peeped in with happy song,
When would the dwarfs be home before long?
But sleep soon closed her weary eyes,
She lay across three beds in size.
And silence deep then filled the night,
The candle flickered soft with light.
From mines returned the dwarfs at last,
Six were steady, one held fast.
Bashful, Doc, and Happy too,
Sleepy, Sneezy, Grumpy grew.
They found the house all neat and bright,
And paused in awe, amazed at sight.
But Grumpy’s tongue began to wag,
“This smells of trouble, dirt, and drag!
Something strange is cooking here,
My nose says danger, something near.”
Sneezy sneezed, and blew him aside,
While Dopey giggled, open-eyed.
They climbed the stairs, all hushed, discreet,
The curtain swayed in breezes sweet.
“Someone’s in our beds, I say!”
Doc then whispered in dismay.
They pulled it back—her face they saw,
Not a witch, but beauty’s awe.
“Oh, what a lovely girl is she!”
They whispered, gazing secretly.
But Grumpy grumbled, “Ask her name!
What if trouble, woe, or shame?”
Snow White stirred and softly spoke,
“Oh, little men, my heart is broke.
I am a princess, Snow White fair,
My stepmother hates me, beware.
She sees my beauty as a threat,
She’ll never stop her cruel net.”
The dwarfs all nodded, kind and true,
“All but Grumpy,” who still withdrew.
Yet Snow White’s smile could light the day,
They let her stay without delay.
Each night they mined in sooty caves,
And Snow White cooked the meals they craved.
Blueberry pies, and fruits of gold,
Her gentle hands their hearts consoled.
The cottage bloomed with cheer and song,
Though Grumpy frowned, the days grew long.
But in the castle, rage awoke,
The Queen demanded truth be spoke.
“Mirror, mirror, answer me!
Who is fairest still to see?”
“It is Snow White, alive she stays,
The fairest one in all your gaze.”
The Queen then roared in dreadful spite,
“I’ll end her charm, I’ll end her light!”
Disguised, she crept through forest green,
A witch with apple, sly, obscene.
She knocked and groaned with voice so weak,
“A sip of water, that I seek.”
Snow White gave her kindly care,
But fate awaited unaware.
“Take this apple, child so sweet,
Your dearest wish you’re sure to meet.”
Snow White then bit—the fruit was cursed,
Her breath grew still, her body versed.
The witch escaped in dreadful flight,
Convinced she’d won the fatal fight.
The dwarfs returned with heavy hearts,
Their sorrow tore their souls apart.
“She’s far too lovely to decay,
In crystal coffin she shall stay.”
They watched her day and night with grief,
Awaiting love’s eternal relief.
And then there came, from lands afar,
A prince who searched beneath the star.
He found her there, in glass enclosed,
He kissed her lips, her eyes unclosed.
The dwarfs rejoiced, their hearts took flight,
Snow White awoke to life and light.
Together rode, in tale anew,
The Queen defeated, vengeance through.
For love is strong, and love is might,
No evil stands before its light.
And so they lived in joy and grace,
With happiness time can’t erase.
Snövit och de sju dvärgarna
(versberättelse av Nelly Poerich)
I ett slott för länge sen,
Bodde en prinsessa, skön och ren.
Men hennes styvmor, hård och kall,
Från spegeln vek hon sig ej alls.
Hon frågade ofta: ”Spegel, säg,
Vem är den skönaste på vår väg?”
Och undret som på väggen stod,
Svarade jämt med smickrande mod:
”Du, o drottning, skönast här,
Ingen annan dig jämförbar är.”
Men ungdomen blommade, ljus och klar,
Snövit växte, blev underbar.
Drottningen log, men i hjärtat frös,
Hon band ett förkläde, hårt och lös.
Hon klädde flickan i lumpor grå,
Och drev henne hårt med hatfullt vrå.
Från prinsessa till piga snart,
Hon skrubbade golv, bar mödans art.
På kvällen drömde hon prinsen sin,
Vid brunnen sjöng hon med sorgsen ton in.
I månens spegel såg hon hans blick,
Men korpens skri fördrev den quick.
Drottningen gick med steg så hård,
Delade sysslor med ondskans vård.
Men avund brände, ett sår så djupt,
Av spegelns ord blev hon helt förslupt.
Hon slipade spjut i hemlig sal,
Och frågade åter, gång på gång, kval.
Så länge smicker var svaret rätt,
Kunde hon bära sitt mörka sätt.
Men sanningen föll som järn så kallt,
Spegeln talade utan förbehåll allt:
”Du är skön, men en annan mer,
En flicka vars glans förtrollar fler.
Fast lumpor döljer hennes gestalt,
Hennes ljus är klart, hennes nåd är allt.”
”Nej!” skrek drottningen, raseriet brann,
”Jag ska finna den flickan, så sant jag kan!
Hennes hår är svart som ebenholz,
Hennes hjärta rent, utan trots.
Hennes kinder röda som äpplets glöd,
Hennes hud som snö, av kungligt stöd.”
”Vem är hon? Tala, genast svar!
Eller krossar jag dig, spegel klar!”
”Det är Snövit,” svarade glaset då,
Och hatets lågor började gå.
Hon kallade på jägarn sträng,
Och gav ett uppdrag, mörkt och dräng:
”För Snövit ut i skogen djup,
Riv ut hennes hjärta, ge mig som bevis, i slut.
Men ingen får veta, håll det dolt,
Så blir min vilja till slut uppfyllt.”
Men jägarn vek av med nådens kraft,
Han skonade flickan, visade saft:
”Fly långt, min prinsessa, göm dig väl,
Annars blir du drottningens rov så snäll.”
Han tog ett svinhjärta i hennes ställe,
Och lurade drottningen, så hon fick fälla.
Snövit i skogen stod så svag,
Rädd och ensam, i nattens drag.
Men hjortar, harar, fåglar små,
Omslöt henne med vänligt stå.
De ville hjälpa, visa stig,
Leda henne, stilla hennes vig.
De förde henne till ett litet hus,
Med sju små sängar i tystnadens brus.
Men damm och spindelväv var där,
Inget rent, ej disk nånstans här.
Snövit log och satte igång,
Och städade huset med flit och sång.
Tvättbjörnar sopade med svans så rund,
Ekorren skurade kärl på stund.
Fåglarna tvättade kläderna små,
Hjortens horn blev torkställ då.
Snövit sjöng med röst så klar,
Dansade runt som en liten kar.
Fåglarna kvittrade vid fönstrets rand,
När dvärgarna återvänder från gruvans land.
Men trötthet föll, hon slöt sin blick,
La sig tvärs över tre små sängar kvick.
Och natten sänkte sitt stilla lugn,
Ett ljus brann svagt, som vaka i skugn.
Från gruvan kom då dvärgarnas lag,
Sex var flitiga, en gick i klag.
Blyger, Kloker, Glader, Trötter, Prosit, Toker, Butter – så var deras möte.
De fann sitt hus i skimrande glans,
Och stod i förundran, tyst i balans.
Men Butter muttrade: ”Det luktar fel,
Här kokas gift, det känns så stel.
Något lurar, jag anar ont,
Min näsa känner, något är på front.”
Prosit nös, och Dopey skratt,
Med stilla steg de gick i natt.
På stegen smög de, tysta, små,
Gardinen svajade, vinden blå.
”Någon ligger i våra sängar här!”
Kloker viskade, fylld av besvär.
De drog tillbaka täcket lätt,
Och såg ett ansikte, skönt och rätt.
”Ej en häxa, utan en ros,
Så skön, så mild, som dröm så hos.”
De viskade: ”Vilken flicka rar!”
Men Butter mumlade: ”Problem vi har!
Fråga vem hon är, varifrån hon kom,
Kanske hon bringar oss sorg och dom.”
Snövit vakna med milda ord,
”O små män, jag är på flyktens bord.
Jag är en prinsessa, Snövit mitt namn,
Men styvmodern hatar mig, hård och grym i famn.
Hon ser min skönhet som ett hot,
Och jag får aldrig nån fridens fot.”
”Stanna här,” sa dvärgarna små,
Alla utom Butter, som muttra ändå.
Men Snövits leende värmde dem snart,
Hon fick bo kvar, gav huset fart.
De gick till gruvan, svarta och trött,
Snövit lagade maten, så gott.
Blåbärspaj och fruktens smak,
Hennes händer gav tröst tillbaka.
I huset blommade sång och frid,
Fast Butter grymtade då och vid.
Men i slottet rasade drottningns brinn,
Hon frågade spegeln gång på min:
”Spegel, spegel, svara mig!
Vem är skönast, säg mig det nu, nej!”
”Snövit lever, hon är så skön,
Hennes skönhet är er överlön.”
Drottningen röt i vredens dån,
”Jag tar hennes liv, jag tar hennes trån!”
Förklädd som häxa, med äpplet rött,
Gick hon i skogen med ondskans stött.
Hon knackade på med röst så svag,
”En droppe vatten, ge mig idag.”
Snövit var god, gav hjälp med frid,
Men ödet väntade, hårt och strid.
”Ta detta äpple, min flicka rar,
Din innersta önskan blir sann just här.”
Snövit bet, och giftet slog,
Hon föll till marken, livet dog.
Häxan flydde med flin så kallt,
Hon trodde segern var hennes allt.
Dvärgarna kom och grät så tungt,
Deras hjärtan brast i djupets djung.
”För vacker att begravas i jord,
Hon ska vila i glasets bord.”
De vakade dag och natt i sorg,
Tills kärleken fann den rätta borg.
En prins kom ridande fjärran ifrån,
Han sökte sin blomma, natt som grån.
Han såg henne där i glasets famn,
Han kysste henne, med kärleks namn.
Snövit vakna, som drömmen bröts,
Ljuset föll in, och glädjen möts.
De red tillsammans i sagans land,
Drottningens hat förlorade band.
För kärlekens kraft är större än allt,
Och ondskans vägar blir alltid kallt.
Så levde de lyckliga, sida vid sida,
Med glädje som följde i livets strida.
Нема коментара:
Постави коментар