DECA U BLAGO KOJE SE LJUBAVLJU GOMILA

Decu volite naročito, jer ona su bezgrešna kao anđeli i žive da bi nas razdragala i usrećila; ona žive zarad čišćenja srdaca naših, kao neki putokaz za nas. Teško onome ko uvredi dete.. Eto, prošao si pored malog deteta, prošao si ljut, sa ružnom rečju, sa ozlojeđenom dušom; i nisi možda ni primetio dete, ali je ono tebe vidjelo, i lik tvoj, ružan i zao. Možda je ostao u njegovom slabačkom i nezaštićenom srdašcu. Ti to ne znaš, međutim, možda si već time bacio rđavo seme u njegovu dušu, a to seme će možda i porasti, a sve stoga što se nisi uzdržao pred detetom, jer u sebi nisi odgojio pažljivu i djelatnu ljubav. F.M.Dostojevski
Editorial Review "Razglednica šumarluka" is a gentle and charming children’s book, where the whisper of leaves, the scent of pines, and the cheerful chatter of forest friends blend into a magical tale. With vivid illustrations and warm storytelling, it invites readers—both young and old—to pause, listen to the forest, and discover its hidden joys. A story that stays in the heart like a postcard from childhood.

RAZGLEDNICA ŠUMARLUKA by Nevenka Nelly Poerich (knjiga pesama za decu)

🌸SVETIONIK 🌸– Klara i Mama Moduliraju izreke: “Skromnost je vrlina” 🧵🪡🌼Autorka: Nelly Poerich Lighthouse – Klara and Mom Modulating Proverbs: “Modesty is a Virtue”

SVETIONIK – Klara i Mama Moduliraju izreke: “Skromnost je vrlina” Autorka: Nelly Poerich Jesenji vetar raznosio je lišće po dvorištu škole...

Recenzija redakcije za knjigu „Razglednica šumarluka” (Autorka: Nelly Poerich)

📚„Razglednica šumarluka”🎨 je nežna, topla i duhovita knjiga za decu, u kojoj se šapat lišća, miris borova i veseli žamor šumskih junaka pretaču u čarobnu priču. 🌸Nelly Poerich, već prepoznata po slikovnicama „Našali se pače malo”, „Mama stroga kao baba roga”, „Đole stari jazavičar”, „Baka Ranka krije pare” i astrološkoj knjižici za decu „Rođendanac” (sve objedinjene u ovoj knjizi), kao i po romanima „Odlučna da uspe”, „Ona koju valja slušati” i „Ljubav poverena odozgo”, ovde ponovo pokazuje svoju prepoznatljivu mekoću izraza i vedar humor. Likovi su razigrani i bliski deci, a priča nosi mirnu, ali snažnu poruku o prijateljstvu, dobroti i lepoti prirode. Kroz stihove i nežne ilustracije, knjiga poziva male i velike čitaoce da zastanu, oslušnu šumu i otkriju njene skrivene radosti. 🌸Ovo je delo koje se ne zaboravlja — prava razglednica iz detinjstva koju nosimo u srcu. Editorial Review 📚"Razglednica šumarluka" is a gentle and charming children’s book, where the whisper of leaves, the scent of pines, and the cheerful chatter of forest friends blend into a magical tale. With vivid illustrations and warm storytelling, it invites readers—both young and old—to pause, listen to the forest, and discover its hidden joys. A story that stays in the heart like a postcard from childhood. Recenzija II – “Razglednica šumarluka” autroke 🌸Nelly Poerich 🌸Nevenka J. Nelly Poerich je prepoznatljivo ime u literaturi za decu. Član je Književne zajednice Jugoslavije, a svoj književni put započela je slikovnicom Našali se pače malo (1996). Kasnije je objavila i astrološku knjižicu "Rođendanac "(2003), kao i tri romana: Odlučna da uspe, Na koju valja slušati i Ljubav poverena odozgo. Pisati za decu, po definiciji Duška Radovića, znači pisati kao za odrasle – samo mnogo bolje. Nela u ovoj oblasti stvara iz čistih umetničkih razloga, unoseći toplinu, humor i maštovitost u svaki stih. Za razliku od mnogih, Neli ne prilazi književnosti za decu iz komercijalnih razloga, niti da bi “popunila vreme”, već iz iskrene stvaralačke potrebe. Njena poezija ne govori samo o „tropskoj šteti” niti se oslanja na defanzivan stav prema savremenim medijima, već nudi bogatstvo mašte, igru, toplinu i radost. Neli ima dar da svako životinjsko ili prirodno biće prikaže kao živopisnog junaka, da mu udahne osobine koje decu podsećaju na ljude, a ljudima pokaže ono što im u svakodnevici promiče. Njene pesme obiluju slikama iz narodnog života, vešto uklopljenim u savremeni ritam i rimu, i uvek nose jasnu, nenametljivu pouku. Odnosi među ljudima, posebno unutar porodice, česta su tema Nelinih pesama. Ona ume da kroz vedar ton i humor dotakne i ozbiljne teme, kao u pesmama Mama stroga kao Baba Roga ili Baka Ranka krije pare. U tim stihovima se oseća iskrenost, briga i toplina. Posebnu dimenziju njenog stvaralaštva čini humor. Humor je, na neki način, ključ kojim se nenametljivo otključava dečje srce i pažnja. Neli ga koristi instinktivno – bilo u pesmama poput Mali Mirko pao s duda ili Đole stari jazavičar – uvek sa merom i toplinom. Taj humor prožima čitavu zbirku Razglednica šumarluka🐐, čineći je privlačnom i deci i odraslima. Zato mi nije teško da kažem da bih voleo da vidim sve ove stihove objedinjene u knjizi, a autorku, Nevenku Nelu Jovanović, pozdravljam srdačnom, kolegijalnom dobrodošlicom u svet poezije za decu. Ljubivoje Ršumović, pesnik

петак, 19. септембар 2025.

🌸SVETIONIK 🌸– Klara i Mama Moduliraju izreke: “Skromnost je vrlina” 🧵🪡🌼Autorka: Nelly Poerich Lighthouse – Klara and Mom Modulating Proverbs: “Modesty is a Virtue”

SVETIONIK – Klara i Mama

Moduliraju izreke: “Skromnost je vrlina”
Autorka: Nelly Poerich


Jesenji vetar raznosio je lišće po dvorištu škole. Klara je upravo stigla kad je na vratima učionice sačekao njen drug Krsta.
– Pazi kad sedaš – došapnu joj. – Meni se zalepila žvaka, evo vidi! – pokaza joj pantalone.

– Uf, ko to može biti tako bezobrazan? – začudi se Klara.




Jesenji vetar raznosio je lišće po dvorištu škole. Klara je upravo stigla kad je na vratima učionice sačekao njen drug Krsta.
– Pazi kad sedaš – došapnu joj. – Meni se zalepila žvaka, evo vidi! – pokaza joj pantalone.

– Uf, ko to može biti tako bezobrazan? – začudi se Klara.

– Ko drugi nego Manuela i Borko… sad su najbolji drugari pa prave smicalice.

U tom trenutku naiđe Manuela, sva ljupka:
– Ej, šta stojite tu kao stražari? Hoću da prođem! – prodrznu ona, a s druge strane naiđe i Borko.

– Vidi, vidi, barikada! – nasmeja se.

– Barikada? – uglas će Klara i Krsta i skloniše se. Ali oni ostadoše baš na onom mestu gde su njih dvoje stajali.

– Stigla smena! – doviknu Borko, ali ih prekide strogi glas učitelja iz hodnika:
– Hajde, hajde, svi na mesta!

Učitelj stade između redova:
– Deco, da vidimo šta ste naučili.

– Mene boli stomak… – povika Manuela. – A i nemam još knjigu iz matematike, moji nisu kupili.

Klara joj šapnu:
– Mogla si da pozajmiš od mene. Rado bih ti dala.





Učitelj nastavi strogo:

– Znate li izreku “Šuplju glavu i vetar nosi”?




– Znamo! – uglas odgovoriše.






– A “Skromnost je vrlina”?



– Znamo!







                                                                                                             – A “Najpre skoči, pa reci hop”?

– Znamo!



















– “Čovek se uči dok je živ”?



– To moj deda stalno govori! – ubaci se Manuela.


















– E pa lepo – reče učitelj. – Ali znaj, Manuela: ako samo ponavljaš izreke, a ne primenjuješ ih, onda ništa nisi naučila. Uči druge – i sama ćeš učiti.


Propitivanje se završilo, a Manuela je, po ko zna koji put, prošla bez posledica.





Klarin razgovor sa mamom

Klara je, s vrata, obradovala mamu peticom. Ali odmah prokomentariše:
– Mama, opet Manuela nema knjigu iz matematike. Molim te, hajde da joj kupimo!

Mama je pogladi po kosi i reče ozbiljno:
– Dušo, time bismo joj učinili medveđu uslugu. Ne bi to cenila. Njoj očigledno odgovara da nema knjigu – to joj je najbolji izgovor.

– Pa da… – zamišljeno klimnu Klara.


– Učitelj je zato i govorio izreke. Hteo je da je podstakne – nastavi mama. – Ali znaj, knjiga je naš najbolji prijatelj. Ona te obrazuje, širi ti vidike. Naravno, ima i onih lakih, zabavnih – kao što je i internet: more u kojem ima i bisera i mulja.



– Znači, kad učitelj reče: “Šuplju glavu i vetar nosi”… mislio je baš na to? – upita Klara.







– Tako je, dušo. Mangupiranje je lako, ali znanje je ono što glavu čuva. Zato se kaže: “Glava mudri znanjem od gluposti sklanja.”



Klara ponovi ozbiljno:
– Glava mudri znanjem od gluposti sklanja… Mama, a da li sam ja skromna?

– Jesi, dušo – nasmeši se mama. – Jer umeš da ceniš i male i velike stvari.

– Od igle do lokomotive! – nasmeja se Klara.

– Baš tako! – potvrdi mama. – I zapamti: skromnost je vrlina. A sreća – ona se krije u malim stvarima.

-

Lighthouse – Klara and Mom

Modulating Proverbs: “Modesty is a Virtue”
Author: Nelly Poerich

It was a windy autumn day. Klara had just arrived at school when her friend Krsta met her at the classroom door. He whispered softly:
– Watch out when you sit down. Maybe you’ll find a piece of gum stuck to your chair too… Look – he turned to show her the back of his pants, where he hadn’t managed to remove the sticky gum.

– Ugh, who could do something so shameless? – Klara wondered.

– Who? Are you joking… You already know who plays such tricks…

– Manuela… Borko…

– Both… they’ve teamed up, now they’re best friends.

– I really didn’t expect that.

– Shhh… Don’t let them hear us… Look, Manuela is coming. She saw you. She’s all sweet and charming…

– Hey, hi! Why are you standing here like two guards? Can I pass? – Manuela snapped, just as Borko appeared from the other side.

– Well, well, look who’s making barricades – Klara and Krsta…

– Barricades? – both said in surprise, stepping aside to let them through. But Manuela and Borko stopped right where the two of them had been standing.

– The next shift is here! – shouted Borko.

From the hallway came the strict voice of the teacher:
– Come on, come on, everyone to your seats! Let’s see what you’ve learned today… it’s time for questioning.

Slowly, they all took their places.

– Children, are you ready? Stand up, let’s see… – the teacher began walking between the rows of desks, keeping them in suspense.

– Teacher, my stomach hurts… – cried Manuela – and I still don’t have my math book, my parents haven’t bought it yet.

Klara whispered to her: – You could have borrowed mine, I would have lent it to you to study. Manuela blushed a little.

The teacher ignored her excuse and went on…

– Children, do you know the saying: “An empty head is carried away by the wind”…

– We know! – shouted even those who didn’t.

– And do you know this one: “Modesty is a virtue”?

– We know! – they repeated in chorus.

– And this one: “First jump, then say hop”?

– We know! – all shouted again.

– And: “A man learns as long as he lives”?

– My grandpa always says that! – Manuela exclaimed.

– Well then, does that mean you’ve learned that last one best, while ignoring the others, thinking you still have time?

– Maybe… I don’t know… – Manuela muttered, embarrassed.

– It seems so, child. But remember this: “By teaching others, we also learn ourselves.”

The questioning went quite well, and once again Manuela was spared…

Klara rushed home and joyfully greeted her mom with a top grade, but she couldn’t help telling her about what happened at school.

– Mom, imagine, Manuela still doesn’t have her math book. Please, can we buy one for her?

– It wouldn’t be a problem to buy her a book – but that would be doing her a disservice, – said her mom seriously.

– How do you mean, mom? – Klara asked curiously.

– Well, she wouldn’t value it, no matter how good our intentions were. She obviously prefers not having a book, since that gives her the best excuse…

– That’s true… – Klara thought aloud.

– And how did the teacher react to that?

– He repeated several proverbs, as if to encourage her to start learning… Didn’t her grandpa often say, “A man learns as long as he lives”?

– That is an old saying, but there are many more about learning. Some people learn from their own mistakes, some from others’. Her grandpa probably from his own, so he justifies himself by saying there’s always time to learn.

– So what you mean, Mom, is that a book is our best friend?

– Yes, a book is our best friend, the one that educates and enriches you. Of course, it depends on the genre, but even light reading, like tabloids, can sometimes be fine in cheerful moments.

– Something like the internet.

– The internet is a net of all sorts of things. Some fish are caught in clear water, some in murky water… And today, sadly, few people still read books. But it shouldn’t be that way… because “An empty head is carried away by the wind”… just like autumn wind carries leaves.

– Does that mean Manuela and Borko’s heads are empty, since they always miss a book but never a prank?

– Mischief isn’t nice, dear. Modest and kind behavior is always valued among decent people.

– You mean the saying, “Modesty is a virtue”… but I notice, Mom, it’s not always so.

– Your observation is right – modesty is fading, and selfishness often takes its place, which becomes a problem… That’s why modesty is important, to keep balance. Happiness lies in small things, my dear. That must be learned first, and everything else that comes through effort and honest work should be accepted as a reward. And remember: “A wise head shields itself from foolishness with knowledge.”

– “A wise head shields itself from foolishness with knowledge” – Klara repeated, then asked: – Mom, am I modest?

– Yes, my dear – because you know how to value both small and big things.

– From a needle to a locomotive!

– Exactly – a needle is small, but very useful… and so is a locomotive, of course.

-

Der Leuchtturm – Klara und Mama

Sprichwörter modulieren: „Bescheidenheit ist eine Tugend“
Autorin: Nelly Poerich

Ein windiger Herbsttag. Klara kam gerade in die Schule, als ihr Freund Krsta sie an der Klassenzimmertür erwartete. Leise warnte er sie:
– Pass auf, wenn du dich hinsetzt. Vielleicht wartet auch auf deinem Stuhl ein Kaugummi… Sieh mal – er drehte sich um und zeigte ihr den Fleck auf seiner Hose, von dem er den klebrigen Kaugummi nicht entfernen konnte.

– Uff, wer kann nur so schamlos sein? – wunderte sich Klara.

– Wer? Machst du Witze… Du weißt schon, wer solche Streiche spielt…

– Manuela… Borko…

– Beide… sie haben sich zusammengetan, jetzt sind sie die besten Freunde.

– Das hätte ich wirklich nicht erwartet.

– Psst… nicht, dass sie uns hören… Schau, da kommt Manuela. Sie hat dich gesehen. Ganz lieb und freundlich wirkt sie…

– He, hallo! Warum steht ihr hier wie zwei Wächter? Kann ich durch? – rief Manuela keck, gerade als Borko von der anderen Seite kam.

– Na, na, seht mal, wer hier Barrikaden baut – Klara und Krsta…

– Barrikaden? – sagten beide verwundert und traten beiseite, um sie durchzulassen. Doch Manuela und Borko blieben genau an der Stelle stehen, an der sie beide eben gestanden hatten.

– Die nächste Schicht ist da! – rief Borko.

Aus dem Flur ertönte die strenge Stimme des Lehrers:
– Na los, alle auf die Plätze! Mal sehen, was ihr heute gelernt habt… es wird abgefragt.

Langsam setzten sich alle auf ihre Plätze.

– Kinder, seid ihr bereit? Aufstehen, mal sehen… – der Lehrer ging zwischen den Reihen umher und ließ sie gespannt warten.

– Lehrer, mein Bauch tut weh… – rief Manuela – und ich habe noch immer kein Mathematikbuch, meine Eltern haben es nicht gekauft.

Klara flüsterte ihr zu: – Du hättest meins ausleihen können, ich hätte es dir gegeben. Manuela wurde ein wenig verlegen.

Der Lehrer ließ sich von ihrer Ausrede nicht beeindrucken und machte weiter…

– Kinder, kennt ihr das Sprichwort: „Ein leerer Kopf wird vom Wind davongetragen“…

– Das kennen wir! – riefen selbst die, die es nicht kannten.

– Und kennt ihr dieses: „Bescheidenheit ist eine Tugend“?

– Das kennen wir! – wiederholten sie im Chor.

– Und dieses: „Spring zuerst, dann sag hop“?

– Das kennen wir! – schrien wieder alle.

– Und: „Der Mensch lernt, solange er lebt“?

– Das sagt mein Opa immer! – rief Manuela.

– Aha, schön – bedeutet das, dass du dir nur dieses Sprichwort gemerkt hast, die anderen aber außer Acht lässt, weil du glaubst, du hast noch Zeit?

– Vielleicht… ich weiß nicht… – stotterte Manuela verlegen.

– Es scheint so, Kind. Aber merke dir: „Indem wir andere lehren, lernen wir selbst.“

Die Abfrage verlief recht ordentlich, und wieder einmal blieb Manuela verschont…

Klara lief nach Hause und begrüßte ihre Mutter freudig mit einer Eins, doch sie konnte nicht umhin, von den Ereignissen in der Schule zu erzählen.

– Mama, stell dir vor, Manuela hat immer noch kein Mathematikbuch. Bitte, können wir ihr eins kaufen?

– Es wäre kein Problem, ihr eins zu kaufen – aber das wäre ein Bärendienst, – sagte ihre Mutter ernst.

– Wie meinst du das, Mama? – fragte Klara neugierig.

– Nun, sie würde es nicht schätzen, egal wie gut unsere Absichten wären. Offenbar ist es ihr lieber, kein Buch zu haben, weil sie dadurch die beste Ausrede hat…

– Das stimmt… – überlegte Klara.

– Und wie hat der Lehrer darauf reagiert?

– Er hat mehrere Sprichwörter gesagt, als wollte er sie ermutigen zu lernen… Sagt ihr Opa nicht oft: „Der Mensch lernt, solange er lebt“?

– Das ist ein altes Sprichwort, aber es gibt noch viele mehr zum Thema Lernen. Manche Menschen lernen aus ihren eigenen Fehlern, andere aus den Fehlern anderer. Ihr Opa wohl eher aus seinen eigenen, deshalb rechtfertigt er sich damit, dass man ja immer noch Zeit zum Lernen hat.

– Also willst du sagen, Mama, dass ein Buch unser bester Freund ist?

– Ja, ein Buch ist unser bester Freund, es bildet dich und bereichert dich. Natürlich kommt es auf die Art an, aber auch leichte Lektüre, wie die Boulevardpresse, kann manchmal in heiteren Momenten passen.

– So etwas wie das Internet.

– Das Internet ist ein Netz aus allem Möglichen. Manche Fische schwimmen im klaren Wasser, andere im trüben… Und heute, leider, lesen nur noch wenige Menschen Bücher. Aber so sollte es nicht sein… denn „Ein leerer Kopf wird vom Wind davongetragen“… so wie der Herbstwind die Blätter fortträgt.

– Bedeutet das, dass Manuelas und Borkos Köpfe leer sind, da ihnen immer ein Buch fehlt, sie aber nie an Streichen sparen?

– Unfug treiben ist nicht schön, mein Schatz. Bescheidenes und freundliches Verhalten wird von anständigen Menschen immer geschätzt.

– Du meinst das Sprichwort „Bescheidenheit ist eine Tugend“… aber mir fällt auf, Mama, dass es nicht immer so ist.

– Deine Beobachtung ist richtig – die Bescheidenheit geht verloren, und Egoismus tritt an ihre Stelle, was oft zum Problem wird… Deshalb ist die Bescheidenheit wichtig, um das Gleichgewicht zu bewahren. Das Glück liegt in den kleinen Dingen, mein Schatz. Das muss man zuerst lernen, und alles, was durch Mühe und ehrliche Arbeit kommt, sollte man als Belohnung annehmen. Und denk daran: „Ein weiser Kopf schützt sich vor Dummheit durch Wissen.“

– „Ein weiser Kopf schützt sich vor Dummheit durch Wissen“ – wiederholte Klara, und fragte dann: – Mama, bin ich bescheiden?

– Ja, mein Schatz – denn du weißt, sowohl kleine als auch große Dinge zu schätzen.

– Von der Nadel bis zur Lokomotive!

– Genau – eine Nadel ist klein, aber sehr nützlich… und eine Lokomotive natürlich auch.


Fyrtornet – Klara och mamma

Modulerande ordspråk: ”Blygsamhet är en dygd”
Författare: Nelly Poerich

En blåsig höstdag. Klara hade just kommit till skolan när hennes vän Krsta väntade på henne vid klassrumsdörren. Han viskade:
– Var försiktig när du sätter dig. Kanske väntar ett tuggummi på din stol också… Titta – han vände sig om och visade baksidan av sina byxor, där han inte lyckats få bort det klibbiga tuggummit.

– Usch, vem kan göra något så fräckt? – undrade Klara.

– Vem? Skämtar du… Du vet redan vem som gör sådana bus…

– Manuela… Borko…

– Båda… de har slagit sig ihop, nu är de bästa vänner.

– Det hade jag verkligen inte väntat mig.

– Schh… låt dem inte höra oss… Se, Manuela kommer. Hon såg dig. Hon är så söt och vänlig…

– Hej! Varför står ni här som två vakter? Får jag gå förbi? – sa Manuela kaxigt, just när Borko dök upp från andra sidan.

– Nå, nå, se vilka som bygger barrikader – Klara och Krsta…

– Barrikader? – sa båda förvånat och flyttade sig åt sidan för att släppa förbi dem. Men Manuela och Borko stannade precis på den plats där de hade stått nyss.

– Skiftet har kommit! – ropade Borko.

Från korridoren hördes lärarens stränga röst:
– Kom igen nu, alla till era platser! Låt oss se vad ni har lärt er idag… nu blir det förhör.

Sakta satte sig alla på sina platser.

– Barn, är ni redo? Upp med er, låt oss se… – läraren gick mellan bänkraderna och höll dem i spänning.

– Läraren, jag har ont i magen… – ropade Manuela – och jag har fortfarande ingen mattebok, mina föräldrar har inte köpt den än.

Klara viskade till henne: – Du kunde ha lånat min, jag skulle ha gett den till dig. Manuela rodnade lite.

Läraren struntade i hennes ursäkt och fortsatte…

– Barn, känner ni till ordspråket: ”Ett tomt huvud bärs bort av vinden”…

– Det vet vi! – ropade även de som inte visste.

– Och känner ni till detta: ”Blygsamhet är en dygd”?

– Det vet vi! – upprepade de i kör.

– Och detta: ”Hoppa först, säg hop sen”?

– Det vet vi! – ropade alla igen.

– Och: ”Människan lär sig så länge hon lever”?

– Det säger min morfar alltid! – ropade Manuela.

– Jaha, betyder det att du har lärt dig just det ordspråket bäst, men struntat i de andra, eftersom du tror att du har tid?

– Kanske… jag vet inte… – mumlade Manuela, generad.

– Det verkar så, barn. Men kom ihåg: ”Genom att undervisa andra lär vi oss själva.”

Förhöret gick ganska bra, och återigen blev Manuela skonad…

Klara skyndade hem och hälsade glatt sin mamma med högsta betyg, men hon kunde inte låta bli att berätta om vad som hänt i skolan.

– Mamma, tänk dig, Manuela har fortfarande ingen mattebok. Snälla, kan vi köpa en till henne?

– Det vore inget problem att köpa en bok till henne – men det skulle vara en björntjänst, – sade hennes mamma allvarligt.

– Hur menar du, mamma? – frågade Klara nyfiket.

– Jo, hon skulle inte uppskatta det, oavsett våra bästa avsikter. Hon föredrar uppenbarligen att inte ha en bok, eftersom det ger henne den bästa ursäkten…

– Det stämmer… – funderade Klara.

– Och hur reagerade läraren på det?

– Han upprepade flera ordspråk, som om han ville uppmuntra henne att börja studera… Sade inte hennes morfar ofta: ”Människan lär sig så länge hon lever”?

– Det är ett gammalt ordspråk, men det finns många fler om lärande. Vissa människor lär sig av sina egna misstag, andra av andras. Hennes morfar troligen av sina egna, därför ursäktar han sig med att det alltid finns tid att lära sig.

– Så du menar, mamma, att en bok är vår bästa vän?

– Ja, en bok är vår bästa vän, den som utbildar och berikar dig. Självklart beror det på genren, men även lätt läsning, som kvällstidningar, kan ibland passa i glada stunder.

– Något som internet.

– Internet är ett nät av allt möjligt. Vissa fiskar fångas i klart vatten, andra i grumligt… Och idag, tyvärr, läser få människor böcker. Men så borde det inte vara… för ”Ett tomt huvud bärs bort av vinden”… precis som höstvinden bär bort löven.

– Betyder det att Manuelas och Borkos huvuden är tomma, eftersom de alltid saknar en bok men aldrig saknar bus?

– Bus är inte fint, min lilla. Blygsamt och vänligt uppförande uppskattas alltid av anständiga människor.

– Du menar ordspråket ”Blygsamhet är en dygd”… men jag märker, mamma, att det inte alltid är så.

– Din iakttagelse är riktig – blygsamheten försvinner, och själviskheten tar ofta dess plats, vilket blir ett problem… Därför är blygsamheten viktig, för att hålla balansen. Lyckan ligger i de små sakerna, mitt barn. Det måste man lära sig först, och allt annat som kommer genom ansträngning och ärligt arbete bör man ta emot som en belöning. Och kom ihåg: ”Ett klokt huvud skyddar sig från dumhet med kunskap.”

– ”Ett klokt huvud skyddar sig från dumhet med kunskap” – upprepade Klara och frågade sedan: – Mamma, är jag blygsam?

– Ja, mitt barn – för du vet att värdesätta både små och stora saker.

– Från en nål till ett lokomotiv!

– Precis – en nål är liten, men mycket nyttig… och ett lokomotiv förstås också.







Нема коментара:

Постави коментар