„Istina u stihu: Majka, sinovi, i jedan tata“)
✍️ UVODNA REČA AUTORA
Ovo nije bajka.
ovo je stvarnost,
u kojoj su ljubav, bol i borba
pisali stihove, pre nego što sam ih zapisala.
– Nelly Poerich
Doš'o tata sa odlukom
da odu na selo
mali Luka slabašan je
zdravije za celo.
i Matiji biće bolje
okice mu sjaje,
a kokica svaki dan
sveža jaja daje.
Beograd je ipak bolji
opire se mama,
žudela je iz Berana
da postane dama.
Trudio se tata Vlada
radio ko mrav
i u Dansku stigao
naočit, prav.
Al ga hladno dočekaše
rodjakinje njene
uz par reči pride
Muvaju se, zgledaju se,
ko da avet vide
Serviraše mu, "muk i zbogom"
na praznom tanjiru.
S klimom glave pozdravi se
u njinom maniru
Ni slutio tada nije
ko zaveru kuje
Da žena sa taštom
neku tajnu snuje.
Imao je dobar put
karijere svoje
al' ga Daca odvrati
pomuti mu boje.
Idemo na neko vreme
ne mislim za stalno
prijaće im, a i nama
ovo leto krasno.
Matija se s tatom složi
zapljeska i Luka...
mama glavom odmahuje
ubediti je muka.
I tašta se otud buni
sa prekorom, smelo:
"Ćerku nisam ja rodila
da je robi selo!"
*
Baka voli da caruje,
povukla na majku
S' puno molbe tata
ubedio je, eto.
Mrzovoljno izdržala
jedva celo leto.
Svaki dan na vezi
slušala se s majkom
smislile su otmicu
tata baš je plako.
Ko borića dva
istrgla ih oba
Pisale su novine
orila se borba
Tata Vlada dolazio
da ih vrati kući,
al' ih nije dala
žalio se nadležnima
nije bila šala.
Otišao pravo u novinsku kuću
izneo je istinu o svome bespuću.
Planule su novine
odjeknulo slovo
"Majka otela sinove"
"Dan I Noć" ih skovo.
Na kraju se pomirio
ali nije čir
u stomaku vodopad
emocija vir.
Plakao je kao kiša
lečio se dugo,
a onda se predao
šta je mog'o drugo.
Čuvao je novine,
kao dokaz svega
jednog dana kad porastu
setiće se njega.
I tako tri godine ...
Dok joj nije treb'o,
počela je zvati.
odobrenje za put
trebao im dati.
Umilno je došla
u Beograd s njima
deca i ne slute
tata dok ih prima.
Dočeko ih s osmehom
sa ručkom na stolu,
potpisao dozvolu
"odbačen u bolu."
Majka kraljica,
u sopstvenoj drami
istrgla ih opet
u Švedsku ih odvela
želela je svet.
Prijavila decu
sve po proceduri
Švedska štiti prava dece
ćuti oblak suri.
Udala se za čoveka
da im pruži bolje
lažama ih otuđila
preko njine volje.
Očuh dobar, al' strog čovek
vojničkog je stava
ogorčen na svoju mladost,
usijana glava.
Pokajanje nekada
svakom dobro dođu,
al' kroz kakve traume
njih dva će da prođu.
Matija je punoletan
Tata članak posl'o
sve u nadi da ga vidi
zreliji je posto.
Ali Daca tvrda glava
posesivna mama
i na pomen tata Vlade
krene opšta drama.
Možda jednom shvate
ta dečaka dva
da je ovde sve rečeno
baš istina sva.
Da im otac dobro misli,
da ih puno voli,
i da se za njinu sreću
dragom bogu moli.
Svedočanstvo – Završni Tekst
Ovo je priča o istini, o borbi jednog oca, o ljubavi koja ne
prestaje ni kada je nasilno prekinuta. Jedna majka, vođena ličnim ambicijama,
odlučila je da otme sinove i da ih odvede u tuđinu, skrivajući istinu i
preinačujući sliku o ocu. On, mlad, topao i iskren, pokušavao je da spase
porodicu i verovao u drugo šansu. Iako poražen, nije prestajao da se nada.
Sačuvao je uspomene, članke, i bol. Njegovo telo nije izdržalo – bolest ga je
savila, ali nije slomila. I tada, kad se činilo da je sve izgubljeno, Bog mu je
poslao utehu – malog Nika. Taj dečak postao je simbol nade, most između
prošlosti i budućnosti. U njemu je video ono što je izgubio, ali i ono što se
nikad nije predalo – ljubav, povezanost i smisao.
Nik, dečak smeđe-plavih očiju, vrišti kada oca ne vidi, grli ga kao da zna sve,
i kao da leči sve. Otac, koji je kroz njega učio ponovo da voli, da veruje, da
pruža, ali i da se čuva. U njihovoj tišini nema laži, nema predstave – samo
istina. A istina uvek pronađe put. Čak i kada laž zakopa tragove duboko u šumu.
Neka ova slikovnica bude svedočanstvo. Za Matiju. Za Luku. Za Nika. Za svu decu
čiji se glas nije čuo na vreme. I za svakog roditelja koji se nije odrekao, i
kad su ga već svi drugi zaboravili.
Završna poruka – Trojezična verzija
🇷🇸 SRPSKI (latinica)
TAMO GDE SE ISTINA KRIJE, VREDNO JE TRAGANJA
Kažu da list trpi sve, a da li i deca moraju da trpe...
Dok ih istina traži, laž zakopava, onako lukavo kao lija brišući tragove u
dubini šume, da je niko ne pronađe, prerušena, namazana svim ratničkim
bojama...
Ali i ne sluti da je mudra sova uvek budna i da joj ništa ne promakne...
I sada dok svedoči njena nedela, ne preza na njeno zavijanje i prenemaganje,
jer ona zna da njena reč ima težinu i da će stići tamo gde je davno trebala
stići...
Spojiti neraskidivo.
🇬🇧 ENGLISH
WHERE TRUTH HIDES, IT IS WORTH SEEKING
They say paper can endure everything — but must children also endure...
While truth searches for them, lies bury them — slyly, like a fox wiping away
its tracks deep in the forest, so no one can find it, disguised, painted in
every warrior’s color...
But it doesn’t know that the wise owl is always awake, and nothing escapes
her...
And now, as she testifies to its wrongdoings, she’s not afraid of its howling
and pretending,
because she knows her words carry weight — and they will reach the place they
should have long ago...
To reunite what was never meant to be broken.
🇸🇪 SVENSKA
DÄR SANNINGEN GÖMMER SIG, ÄR DET VÄRT ATT SÖKA
De säger att papper tål allt – men måste även barn tåla allt...
Medan sanningen söker dem, begraver lögnen dem – listigt, som en räv som suddar
ut sina spår djupt inne i skogen, förklädd, målad i alla krigets färger...
Men den anar inte att den kloka ugglan alltid är vaken och att ingenting undgår
henne...
Och nu, när hon vittnar om dess illgärningar, ryggar hon inte för dess ylande
och skådespel,
för hon vet att hennes ord har tyngd – och att de kommer nå dit de borde ha
nått för länge sedan...
För att återförena det som aldrig borde ha skilts åt.
🇬🇧 MOTHER QUEEN IN HER OWN DRAMA
(This is not a fairy tale — this is reality. To unite what cannot be broken.)
Poem from the blog “Nevenčica”
WHERE TRUTH HIDES, SEARCHING IS WORTHWHILE
To unite what cannot be broken.
✍️ AUTHOR’S INTRODUCTORY WORD
This is not a fairy tale.
This is reality,
where love, pain, and struggle
wrote the verses
before I put them on paper.
– Nelly Poerich
1.
Dad came with a decision
to go to the village,
little Luka was weak,
healthier for all.
And Matija would feel better,
his little eyes shine,
and the hen every day
lays fresh eggs.
Belgrade is still better,
mom resists,
she longed from Berane
to become a lady.
She didn’t want to give birth
to her children in Belgrade,
so that no one would suspect
where cunning leads.
Everything dad bought,
she looked down upon,
pih, pih, pih, pih,
the drama of what follows.
For Luka’s birth
he bought her a car,
she just shook her head,
“Pih, you could’ve bought better.”
Dad Vlada tried hard,
worked like an ant,
even reached Denmark,
handsome, upright.
But they greeted him coldly,
her cousins,
with a few words added,
“They’re flirting, glancing,
as if they’ve seen a ghost.”
They served him “silence and goodbye”
on an empty plate.
He nodded politely
in her manner.
He never suspected
who was plotting what,
that his wife and her mother
were weaving a secret.
He had a good career path,
but Daca swayed him,
blurred his colors.
“We’ll go for a while,
not forever,
it will do them good, and us too,
this beautiful summer.”
Matija agreed with dad,
and Luka clapped hands,
mom shook her head —
convincing her was hard.
And mother-in-law objected too,
with reproach and pride:
“I didn’t raise my daughter
to slave in a village!”
Grandma loves to rule,
takes after her daughter,
so even Daca would often
raise a fuss!
With much pleading,
dad finally persuaded her.
Grumpily she endured
barely the whole summer.
Every day she talked
with her mother on the phone,
they planned the abduction —
dad cried hard.
Like two little fir trees,
she tore them both away.
The papers wrote,
the struggle roared.
Dad Vlada came
to bring them home,
but she refused to let them go.
He appealed to authorities,
it was no joke.
The police listened
to the sad father Vlada,
referred him to court
to seek justice.
In despair, broken by pain,
he sought a better way.
He went straight
to the newspaper office,
told the truth about his misery.
The papers caught fire,
the words echoed:
“Mother Kidnapped Her Sons,”
Day and Night spread the story.
In the end, he made peace —
but not the ulcer.
A waterfall in his stomach,
an abyss of emotions.
He cried like rain,
healing took long,
then he surrendered —
what else could he do?
He kept the newspapers
as proof of everything —
one day, when they grow up,
they’ll remember him.
And so three years passed...
Until she needed him again,
she started calling.
She needed his permission
for travel.
She came sweetly
to Belgrade with the children.
The kids didn’t suspect a thing
as dad welcomed them warmly,
with lunch on the table,
he signed the papers —
“abandoned in pain.”
Mother Queen,
in her own drama,
tore them away again,
took them to Sweden —
she wanted the world.
She registered the children
by the procedure.
Sweden protects children’s rights —
a gloomy cloud stayed silent.
She married a man
to give them better life,
but deceived them with lies
against their will.
The stepfather was good,
but a strict man,
military in manner,
bitter toward his youth,
a hot-headed soul.
Repentance sometimes comes to all,
but through what trauma
must those two go...
Matija is now of age.
Dad sent the article again,
hoping he’d see him —
he’s grown mature.
But Daca, stubborn mother,
possessive woman,
at the mention of father Vlada —
drama begins again.
Maybe one day
those two boys will understand
that everything said here
is the pure truth.
That their father means well,
that he loves them dearly,
and prays to God
for their happiness.
May God grant him
another son,
whom fate took from his mother.
Little Nik adores him,
screams with joy,
greets him with a smile
even when he’s rushing to work.
But in his eyes,
the memory doesn’t fade —
two boys before him
still hover in his heart.
Though they may think
that their father loves them less,
this poem is
a testimony —
woven from pain.
Author: Nelly Poerich
All rights reserved
Testimony – Final Text
This is a story of truth,
of a father’s struggle,
of love that never ends,
even when violently broken.
A mother, driven by ambition,
chose to take her sons
to a foreign land,
hiding the truth,
twisting the image of their father.
He, young, warm, and sincere,
tried to save the family,
believed in a second chance.
Though defeated, he never lost hope.
He kept the memories,
the articles, and the pain.
His body could not endure —
illness bent him,
but did not break him.
And when it seemed all was lost,
God sent him comfort —
little Nik.
That boy became a symbol of hope,
a bridge between past and future.
In him, the father saw
what he had lost,
but also what had never been lost —
love, connection, and meaning.
Nik, a boy with brown-blue eyes,
screams when he doesn’t see his father,
hugs him as if he knows everything,
as if he heals everything.
A father, learning again through him
to love, to trust, to give —
but also to guard himself.
In their silence there are no lies,
no acting — only truth.
And truth always finds its way,
even when lies bury its traces
deep in the forest.
Let this picture book be testimony —
For Matija.
For Luka.
For Nik.
For all children
whose voices were not heard in time,
and for every parent
who never gave up,
even when the world forgot them.
Final Message – Trilingual Version (Excerpt)
🇷🇸 SERBIAN (Latinica)
TAMO GDE SE ISTINA KRIJE, VREDNO JE TRAGANJA
🇬🇧 ENGLISH
WHERE TRUTH HIDES, SEARCHING IS WORTHWHILE
They say paper can endure everything —
but must children also endure...
While truth searches for them,
lies bury them — slyly,
like a fox wiping away its tracks
deep in the forest,
so that no one can find it,
disguised, painted in all the warrior colors...
But it does not even suspect
that the wise owl is always awake
and that nothing escapes her.
And now, as she testifies to its wrongdoings,
she does not flinch at its howling and pretending,
for she knows her word carries weight
and will reach
where it should have reached long ago...
To unite what cannot be broken.
✨ Author: Nelly Poerich
Protected by copyright.
MOR
DROTTNING I SITT EGET DRAMA
Sanning i vers: En mor, två söner
och en far
✍️ Författare: Nelly Poerich
Det här är ingen saga.
Det här är verklighet,
där kärlek, smärta och kamp
skrev verserna långt innan jag satte dem på papper.
Pappa kom med beslutet
att flytta till byn,
lille Luka var svag —
det skulle vara hälsosammare för alla.
Och för Matija skulle det också bli
bättre,
hans ögon glittrade,
och hönan gav varje dag
färska ägg.
Men Belgrad är bättre,
mamma protesterade,
hon hade längtat, från Berane,
att bli en fin dam.
Hon ville inte
föda barn i Belgrad,
så att ingen skulle misstänka
vart hennes list ledde.
Allt pappa köpte
såg hon ner på —
fy, fy, fy, fy —
ett drama som väntade runt hörnet.
För Lukas födelse
köpte han henne en bil,
hon skakade bara på huvudet:
”Fy, du kunde ha köpt något bättre.”
Pappa Vlada arbetade hårt,
som en myra,
och nådde till och med Danmark —
stilig och rakryggad.
Men han möttes kallt
av hennes släktingar,
med några ord till:
”De viskar, tittar,
som om de sett ett spöke.”
De serverade honom ”tystnad och
farväl”
på en tom tallrik.
Han nickade till avsked
på deras sätt.
Han anade då inte
vem som smidde en komplott,
att hans fru och svärmor
planerade något i hemlighet.
Han hade en bra karriärväg,
men Daca övertalade honom bort —
grumlade hans färger.
”Vi åker för en tid,
jag menar inte för alltid,
det blir bra för dem och för oss,
den här vackra sommaren.”
Matija höll med pappa,
och Luka klappade händerna,
mamma skakade på huvudet —
det var svårt att övertyga henne.
Och svärmodern protesterade också,
djärvt med förebråelse:
”Jag uppfostrade inte min dotter
för att vara piga på landet!”
Mormor gillade att härska,
precis som sin dotter,
och Daca höjde ofta
en högljudd storm.
Med många övertalningar
lyckades pappa till slut.
Hon stod ut motvilligt,
knappt hela sommaren.
Varje dag i telefon
talade hon med sin mamma —
tillsammans planerade de kidnappningen,
pappa grät på riktigt.
Som två små granar
ryckte hon bort dem båda.
Tidningarna skrev om det,
kampen ekade vida.
Pappa Vlada kom
för att ta hem dem,
men hon tillät det inte.
Han vände sig till myndigheterna,
det var inget skämt.
Polisen lyssnade
på den sorgsne pappan Vlada,
och skickade honom till domstol
för att söka rättvisa.
I sin förtvivlan,
krossad av sorg,
sökte han en lösning,
övertygad om att den var bättre.
Han gick rakt
till tidningshuset,
lade fram sanningen
om sitt elände.
Tidningarna tog fyr,
rubriken ljöd:
”Mor kidnappar söner” —
Dag och Natt slog orden hårt.
Till slut förlikade han sig,
men frid fann han inte —
i magen ett vattenfall,
en virvel av känslor.
Han grät som regn,
läkte länge,
och gav sedan upp —
vad mer kunde han göra.
Han sparade tidningarna
som bevis på allt —
en dag, när de vuxit upp,
skulle de minnas honom.
Och så tre år…
Tills hon behövde honom,
började hon ringa,
tillstånd för resan
måste ges.
Sött kom hon
till Belgrad med dem,
barnen anade inget
när pappa tog emot dem.
Han mötte dem med ett leende,
med lunch på bordet,
skrev under tillståndet —
avvisad i sin smärta.
Mor drottning
i sitt eget drama,
ryckte bort dem igen,
tog dem till Sverige —
hon ville ha världen.
Hon registrerade barnen
helt enligt proceduren —
Sverige skyddar barns rättigheter,
medan ett mörkt moln tiger.
Hon gifte sig med en man
för att ge dem något bättre,
men med lögner fjärmade hon dem
mot deras vilja.
Styvpappan var god men sträng,
av militär hållning,
förbittrad över sin ungdom —
ett hett temperament.
Ånger kommer ibland
alla till godo,
men genom vilka trauman
ska de två ta sig...
Matija är nu myndig,
pappan skickade artikeln,
i hopp om att få se honom —
han hade blivit mognare.
Men Daca, lika envis som alltid,
en possessiv mamma,
och vid nämnandet av pappa Vlada
bröt alltid en stor drama ut.
Kanske kommer en dag
de två pojkarna att förstå
att allt som sägs här
är hela sanningen.
Att deras far vill dem väl,
att han älskar dem mycket,
och att han för deras lycka
ber till Gud.
Gud skänkte honom
ännu en liten pojke,
som omständigheterna
lämnat utan mor.
Lille Nik avgudar honom,
skriker och tjuter även när pappa har bråttom,
möter honom med ett leende
medan tåget rusar fram på rälsen.
Men bilden i hans ögon,
minnet bleknar aldrig —
två pojkar framför honom
svävar där än idag.
Även om de tror
att deras far älskar dem mindre,
är denna dikt ett vittnesbörd
vävt av smärta.
Нема коментара:
Постави коментар