📖 Doživljaji bake Drage
(srpski – latinica)
Priča Marku baka Draga
glasa uvek tako blaga,
doživljaje iz mladosti,
zgode male i ludosti.
Marko sluša i ne trepće,
na poziv se ne osvrće,
priča baka i ne staje,
za posao i ne haje:
“Kad je baka bila mala,
malkic beše nevaljala.”
Cupka Marka, povi pleća,
detinjstva se svog priseća.
Jednom kad je majka žnjela,
umorna od sunca vrela,
kozu s oka ispustila –
svu joj baštu obrstila.
Dohvatila motku vel’ku,
pretrčala za njom reku,
i tukla je sve do kuće
da je sluša ubuduće.
Meni beše koze žao,
dovijem se, viknem: “Jao!”
Pa u jarak preko kolja,
kao da me pecnu zolja.
Iz okica malog Marka
krenu suza puna barka.
“Ne plači mi čedo milo,
ništa Rozi nije bilo.”
“Vragolasta koza Roza,
što bi reko čika Toza,
ta slušala druge nije,
tvrdoglavo svoje bije.
Kera Žuću bocne malko,
kad bi nekad na nju skako.
I mene je rogom htela,
dok me nije zavolela.
Ne plači mi moje pače,
batinice nekad znače.
I ja sam ti takva bila,
bokal suza sam prolila.”
“Je l’ bako dalje brsla,
od batina da l’ je prsla?”
Šmugne krišom do vrbaka,
nabrsti se kiseljaka...
Spopadne je gorušica,
krije otrov ta biljčica.
Srećom da sam ja tu bila,
čika Tozu dojurila.
Veterinar vešt je bio,
te je brzo izlečio.
Poslušna je otad bila,
nije više alavila.
Samo lišće što joj prija,
što ga vetar s miljem svija.
Nije više nikad smela,
ni u pašu s drugim htela.
Uvek kad je sa mnom išla,
tuđoj bašti nije prišla.
Bolje koze nije bilo,
bar se tako govorilo.
Malo selo sve se dozna,
a tek kad je jesen pozna,
satera ih ko nas kiša
i eto priče do Drniša.
Ushićeno tapše Marko,
sad bakino sunce jarko.
Pogleda ga baka setno,
linu suzu neosetno,
“Slušala me tako čedno,
kao ti sunce moje jedno.”
📖 Grandma Draga’s Tales
(engleski)
Grandma Draga tells to Marko,
voice so gentle, soft and mellow,
stories from her early days,
mischief, laughter, childhood plays.
Marko listens, eyes wide bright,
never turning left nor right,
Grandma speaks and never ends,
work forgotten while she spends:
“When your Grandma once was small,
naughty just a bit, that’s all.”
She recalls with tapping feet,
memories of youth so sweet.
Once, when mother harvested grain,
tired under sun’s hot flame,
she let the goat slip from her sight –
the garden gone in a single bite!
She grabbed a stick, both strong and tall,
ran across the stream and all,
chased the goat right to the door,
to obey her evermore.
I felt sorry for the goat,
so I cried with trembling throat.
Jumped across the ditch in fright,
as if stung by wasp’s small bite.
Tears from little Marko fall,
like a boat, they stream and call.
“Do not cry, my dearest child,
Roza’s safe, she just ran wild.”
“Roza was a stubborn one,
never listened, always fun.
Even teased our doggy Žuća,
sometimes poked him, just for lucha.
She once tried to butt at me,
till she turned to love, you see.
Do not cry, my little dove,
sometimes beatings teach with love.
I was once like her, you know,
many tears I had to show.”
“Grandma, did she wander still?
Did she learn or break her will?”
Once she sneaked to meadow’s side,
ate some plants she should not try,
hidden poison, bitter weed,
made her suffer, yes indeed.
Luckily, I called for aid,
old man Toza came and stayed.
Skilled veterinarian he,
healed her quickly, set her free.
Since that day she changed her ways,
gentle, calm in all her days.
Only leaves she liked to eat,
those the wind made soft and sweet.
Never strayed nor wandered more,
never raided neighbor’s door.
Everywhere she walked with me,
never touched what wasn’t free.
Best of goats, the people said,
all her fame through village spread.
In small villages word will grow,
and by autumn all will know.
Crowds will gather, stories told,
by the fireside, young and old.
Marko claps with joy so true,
Grandma smiles with tearful view.
“You have listened pure and mild,
just like me, my sunshine child.”
📖 Farmors berättelser
(švedski)
Farmor Draga talar till Marko,
rösten mjuk, så varm och klar,
minnen ifrån barndomsdagar,
tok och skratt som livet har.
Marko lyssnar utan blinka,
på sin farmor vill han stinka,
hon berättar, stannar ej,
glömmer arbete på sin väg:
“När jag själv var liten flicka,
var jag busig, lite fricka.”
Hon småskrattar, minns sin tid,
barndomsstunder, stoj och frid.
En gång mor på åkern slet,
trött av solen, svetten let,
geten smög sig ut i träd –
åt upp allt i mammas bädd.
Jag tog käpp så lång och grov,
sprang och jagade på prov,
drevs till huset, lyssna gott,
sluta busa, annars brott.
Jag fick synd om geten då,
skrek och grät: “Ack, stackars små!”
Sprang och snubblade i gräs,
som ett stick från geting fanns.
Lilla Markos ögon blänker,
tårar som en flod han skänker.
“Gråt ej, barn, min sol, min skatt,
Roza lever, inget fatt.”
“Vilda Roza, envis get,
som vår granne Toza vet,
lyssna kunde hon ej alls,
gick sin väg i eget vals.
Hundens päls hon ofta stötte,
ibland mig med horn hon mötte.
Men till slut hon mig förstod,
gav mig vänskap, gav mig mod.
Gråt ej, lilla hjärtebarn,
ibland slag ger visdoms varn.
Jag var likadan som hon,
många tårar rann i ton.”
“Farmor, gick hon bort igen?
Fick hon lära, blev hon len?”
En gång smög hon till en strand,
åt av grönska farlig, rand.
Örtens gift gav henne nöd,
hon låg sjuk och nästan död.
Lyckligtvis jag Toza fann,
veterinär, en hjälte man.
Han var skicklig, hjälpte fort,
geten frisk och fick sin ort.
Efter det hon lydig var,
aldrig mera skada bar.
Endast blad som vinden gav,
mjukt och stilla, det hon hav.
Aldrig mera stjäla bröd,
ej till andras hage röd.
Med mig följde hon så snäll,
ingen bättre get fanns väl.
Små byar bär rykten fort,
hösten samlar ordens port.
Marko klappar, glädje stor,
farmor ser med tårars spår.
“Lyssnat har du rent och sant,
som mitt solsken, älsklingsgrant.”
Нема коментара:
Постави коментар