📖 Aki i Mićko🚲🐕
(autor: Nelly Poerich)
Aki i Mićko – dva velika psa,
Koliko su opasni, celo selo zna.
Čuvari su kuće, niko ne sme prići,
Čim zalaju gromko – razbeže se i ptići.
🚲🐕
Kad eto ti vraga, čika Željko banu,
Na škripu bicikla Aki gromko planu.
Otrže se s lanca, pojuri za njim,
Odbraniti se jadnik – nije im’o s čim.
🚲🐕Bacio biciklu, jurnuo kroz žito,
Za njim Aki hita, dograbi se rita.
Prestrašeni Željko priseti se fore,
Baci se u žito, diže noge gore.
🚲🐕
Aki tu se zbuni, poče da ga njuši,
Bespomoćno leži – dirnu ga u duši.
Gazdarica s praga: „Čoveku je loše,
Vrati se kod Mićka, mr’š u svoje čoše.“
🚲🐕
Na Mićka su ose sletele sa kruške,
Napravile stražu oko crne njuške.
I Akija su opsele njinu pseću kuću,
A mače se šunjalo po obližnjem pruću.
🚲🐕
Na Željka otad nije pobesnelo skako,
Kroz njivu ga pratio, pratio ga lako.
Gledao ga nežno, k’o dragog mu gosta,
Najbolji mu prijatelj, pokraj Mićka – osta.
🚲🐕🇸🇪 Aki och Mićko
(författare: Nelly Poerich)
Aki och Mićko – två hundar så stora,
hela byn vet hur farliga de forna.
De vaktar sitt hus, ingen vågar dit,
så fort de skäller – flyr fåglarna fritt.
En dag, se där, farbror Željko kom,
cykelns gnissel gjorde Aki arg som åskans dån.
Han slet sig från kedjan, rusade fram,
den stackars arbetarn – försvara sig ej han.
Han kastade cykeln, sprang genom säden,
Aki jagade argt, över fälten, över träden.
Förskräckt i stunden kom en idé,
föll ner i säden – benen uppåt, se!
Aki blev förvirrad, nosade så still,
något rörde hjärtat – inget ont han vill.
Då ropte gazdarica från gårdens bro:
„Mannen är svag, Aki – tillbaka nu, gå!“
På Mićko föll getingar från päronträd,
gjorde en vakt runt hans svarta näsblad.
Och även Aki omringades av deras surr,
medan katten smög i buskar, mjuk och burr.
Sedan dess hoppade han ej på Željko mer,
genom sädesfälten följde han lätt som en fjäril där.
Såg på sin vän som på en gäst så kär,
vid Mićkos sida – förblev han där.
🇬🇧 Aki and Mićko
(Author: Nelly Poerich)
Aki and Mićko – two dogs strong and tall,
The whole village knows they guard one and all.
Watchers of the house, no stranger dares near,
The moment they bark – even the small birds flee in fear.
One day, oh surprise, old Željko came by,
The squeak of his bicycle made Aki roar high.
He snapped from the chain, rushed with all his might,
The poor hired man had no weapon to fight.
He dropped his bicycle, ran through the grain,
Aki sped after, fierce in his strain.
Frightened, Željko recalled a quick lore,
He dove in the wheat, raised his legs from the floor.
Aki grew puzzled, he sniffed all around,
The helpless man’s fear touched his heart’s sound.
Then from the doorway the mistress did call:
“The man isn’t well – back to your yard, that’s all!”
On Mićko descended wasps from the pear tree,
They formed a guard round his small black snout, see.
And even Aki felt their buzzing near,
While the kitten crept softly through branches clear.
Since that day, he never leapt at Željko in fright,
Through fields he followed him, gentle and light.
He looked at him kindly, like a dear, trusted friend,
And by Mićko’s side he stayed to the end.
Нема коментара:
Постави коментар